| Summary: | Människan är en social varelse och socialisering är ett elementärt och komplex mellanmänskligt samspel, som först och främst formas i den familjära sfären. Då syftet med denna studie har varit att vidga förståelsen kring det sociala fenomenet ondska – började vi vår resa med att distansera oss från fenomenet för att istället fokusera på vad som händer i socialiseringens vagga. Det problematiskt funna är att människor numera är mer asocialt responslösa än socialt responsiva vilket innebär att människor mer än någonsin finns för att fungera i härskande samhälleliga system än att finnas till för varandra. Och följden, den nutida människan socialiserar och socialiseras in i emotionellt lidande och skapar en förträngd medvetenhet som förs vidare från generation till generation, något som i bästa fall leder till ytterligheter. För att fånga den svårligen synliggjorda socialiseringsformen, har vi observerat dem som observerar familjer som på något sätt upplevt eller upplever krisartade situationer. Det vill säga, vi har med en tematiskt öppen intervjumetod samtalat med socialarbetare inom samhällets hjälpande verksamheter som möter människor i varierande familjesammansättningar. Med epistemologisk syn på den vetenskapsteoretiska ansatsen är den dubbla hermeneutiken utvald, dels för att vidgad förståelse är vårt syfte men också för att vi har tolkat det våra observatörer har tolkat. Det empiriska materialet är analyserat enligt analytisk induktion och har stöd i teorier om familje- och organisationskultur, det sociala livets elementära former och betydelsen av sociala band.
|
|---|
