| Summary: | Syftet med denna studie var att belysa de situationer i förskolan där barn tar eller ges tillfälle till reflektion kring känslor samt hur detta kan möjliggöra eller hindra utvecklingen av emotionell kompetens. Vi har tagit utgångspunkt i det sociokulturella perspektivet samt inspirerats av en etnografisk metodansats. För att uppnå syftet använde vi oss av videoobservation för att fånga olika situationer i vardagen. Vi filmade tre dagar i förskolan, två dagar lades fokus på samtal mellan barn och en dag mellan barn och pedagoger. Den insamlade empirin analyserades med stöd av en kvalitativ innehållsanalys och resultatet presenterades varvat med våra tolkningar av empirin. Resultatet delades in i två centrala teman, Barns sätt att samtala om känslor samt Pedagogers sätt att samtala om känslor, med tre respektive två underkategorier som ligger till grund för namnen på teman. Ett resultat från studien visar att barn kan och vill samtala om känslor genom att de lyfter detta i olika samspelssituationer. Däremot blir dessa samtal korta och ytliga då samtalen inte leds vidare för att möjliggöra för reflektion kring olika känslor. En slutsats vi dragit är att barnen många gånger hindras i sin utveckling av emotionell kompetens då de inte vägleds i reflektion. Denna studie kan användas av pedagoger ute i verksamheterna genom att de kan reflektera över den egna rollen samt hur de själva samtalar med barn om känslor. De situationer vi belyst kan fungera som inspiration för andra pedagoger som vill utveckla sig själva och de barn de har ansvar för.
|
|---|
