| Summary: | Syftet med denna uppsats är att undersöka på vilket sätt musik och filmrum interagerar med varandra i filmmusikalerna ”Dancer in the Dark” och ”Chicago”. Detta görs huvudsakligen med utgångspunkt från Richard Dyers teorier kring rumsgestaltning inom filmmusikaler, men också utifrån deras roll som förmedlare av utopiska värden, samt Michel Chions teorier kring ljudets olika effekter på film. Vilka värderingar och budskap filmerna har och hur de kommer fram diskuteras också. Resultatet av analyserna visar att de två filmernas sätt att arbeta med rum och musik skiljer sig markant, men att de båda för fram ett samhällskritiskt budskap.
|
|---|
