| Summary: | Liss Eriksson växte upp i en inspirerande miljö, där fadern Cristian Eriksson förde skulpturtraditionen vidare till sonen. Det var en uppväxt som gav Liss Eriksson stor inblick i en konstnärs sätt att se och betrakta, men också att det krävdes stort tålamod och hantverksskicklighet för att få fram det uttryck man som konstnär söker. Liss Eriksson utvecklade en stor förmåga att förmedla en känsla i form av ett koncentrerat uttryck. Liss Eriksson tillhörde den skara unga konstnärer som slog igenom i slutet på fyrtiotalet, han var med på utställningen Ung Konst på Färg och Form i Stockholm 1947. Han tillhörde aldrig konkretisterna men påverkades naturligtvis av tidens modernistiska tankar. Efter kriget levde och arbetade Liss Eriksson under några år i Paris. Där knöt han många kontakter, bland annat med de franska skulptörerna Jean Osouf och Henri Laurens. Paristiden gav också näring åt Liss Eriksson starka humanism, han lade mänskliga situationer på minnet, lagrade känslostämningar och upplevde många skiftande mänskliga livsöden. De åren kom på många olika sätt att betyda mycket för honom. Det som kännetecknar bildhuggare Liss Erikssons sätt att arbeta är ett gediget hantverk, en djup kännedom om skulpturtraditionen, en stor materialkännedom och ett mycket noggrant tillvägagångssätt. Han har påverkats och inspirerats av andra konstnärer och tidsströmmar men alltid följt sin egen väg. Rymd och rumsverkan blev viktigt i Liss Erikssons konstnärliga arbete, hans skulpturer samspelar alltid med den omgivande miljön. Viktigt var också den psykologiska innebörden av hans gestaltande. Liss Eriksson var en stor humanist och i hans verk står alltid människan i centrum. Liss Eriksson arbetade länge och återkommande med sina verk, han provade olika uttrycksmöjligheter för sina skulpturer. Han lät sig inspireras av sina ideér under lång tid, dessa har utvecklats och ofta dykt upp igen, vid ett senare tillfälle. Med hjälp av denna bakgrund har jag studerat Huset från 1961, en av Liss Erikssons många offentliga skulpturer och funnit att verket innefattar i stort sett allt av ovan nämnda. Det är ett representativt verk för hela hans konstnärskap. Skulpturgruppen Huset är placerat i ett bostadsområde från femtiotalet. Verket är resultatet av ett offentligt uppdrag år 1955 och platsen var given för skulpturen. Skulpturen färdigställdes och invigdes 1961. Huset är ca sex meter långt och ca fyra meter brett. Skulpturen kan karaktäriseras som ett öppet hus med flera våningar och ett antal rum konstruerade med hjälp av järnrör. De abstrakta rummen innehåller ett flertal stiliserade gestalter smidda i järn. Gestalterna befinner sig i olika existentiella vardagliga situationer, reducerat till ett koncentrerat känslomässigt uttryck. I Huset gestaltar Liss Eriksson människan. Konstverket beskriver själva livet, livscykeln med olika åldrar och kriser, det djupt mänskliga. Han utrycker en stark existentialism, det mänskliga i att vara enskild individ. Skulpturen förmedlar integritet och en stark individualism men också människans behov av gemenskap med andra. Skulpturen visar relationer och samspel mellan människor, hur vi fostras in i givna mönster men ändå förblir både ensamma och unika. Liss Erikssons verk berör. ”I en tillvaro där vi alltmer hotas pressas in i ett abstrakt rutmönster vill jag hävda individen.” Liss Erikssons skulpturgrupp Huset är en hyllning till människan och livet . Svaret på min första fråga, ”Huset sägs vara ett nyckelverk i Liss Erikssons konstnärskap, stämmer det?”, menar jag nu är tydligt- ja. Huset innefattar en ett stort antal idéer och teman, många av dessa skulle följa Liss Eriksson i hans konstnärliga arbete genom hela livet. Skulpturgruppen Huset är tveklöst något mycket stort i hans konstnärskap. Det är ett tidigt verk i hans långa liv och konstnärskarriär. Skulpturen vittnar om en stor skaparlust och en början till en mängd projekt som han vidareutvecklar genom åren. Slutsats; skulpturgruppen Huset kan ses både som ett livsverk och ett nyckelverk i Liss Erikssons konstnärskap.
|
|---|
