| Summary: | Det finns flera lagar och en barnkonvention som har betydelse för hur barns livsvillkor ska hanteras. Trots dessa regelverk registreras en ökning av barn som far illa. Ambulanssjuksköterskor kan i det prehospitala vårdmötet med barn vara en viktig hälsofrämjande resurs för samhället när det gäller förebyggande åtgärder och tidig upptäckt av barns behov av stöd. Det finns dock flera faktorer som kan vara avgörande för ambulanssjuksköterskans ställningstagande i att anmäla sin oro då barn misstänks fara illa. Syftet med studien är att beskriva hur sjuksköterskor inom ambulanssjukvården upplever prehospitala vårdmöten där barn misstänks fara illa. Studien är en kvalitativ intervjustudie. En fokusgruppsintervju har genomförts med sju sjuksköterskor inom en ambulansorganisation i sydvästra Sverige.Kvalitativ innehållsanalys med latent och induktiv ansats har använts. Resultatet visar en övergripande huvudkategori som handlar om modet och förmågan att ta etiskt och juridiskt ansvar. Vårdmöten där sjuksköterskan misstänker att barn far illa kan förstås som öppenhet för barnets utsatthet och ett medvetet etiskt ansvarstagande. En juridisk medvetenhet och skyldighet framkommer också samtidigt som eftertänksamhet skymtar fram, vilken kan förstås som en reflektion över att vårdandet kanske trots allt inte varit gott nog. Kunskapsbrist och osäkerhet påvisas tillsammans med egen utsatthet. Dessutom framstår det som att ett rationaliserat handlande framtvingats av omständigheterna inom ambulanssjukvård. Det finns behov av hjälp och organisatorisktstöd. Slutsatsen är att sjuksköterskor inom ambulanssjukvård upplever kunskapsbrist och osäkerhet i vårdmöten där barn misstänks fara illa, trots både etiskt och juridiskt ansvarstagande. Ett organisationsstöd behövs för att kunna ge utsatta barn det stöd och skydd som de har rätt till.
|
|---|
