| Summary: | Undervisningen för alla elever ska bedrivas så långt det är möjligt inom klassens ram. Alla elever har rätt till extra anpassningar i den ordinarie verksamheten (SFS 2010:800). Detta kallas inkludering, och inkludering är i dagens skola ett centralt begrepp. Tanken bakom är att ta tillvara på elevernas mångfald och se det som något positivt och berikande. Inkludering är ett arbetssätt som läraren måste förhålla sig till. Det kan innefatta klassrummets miljö och lärarens pedagogiska arbetssätt (Skolverket, 2013). Begreppen extra anpassningar och särskilt stöd är formulerade på ett tämligen diffust sätt i styrdokument. Med all rätt, eftersom skolan ska vara tillgänglig för alla. Trots detta finns det barn som faller utanför det som anses som normalt enligt de rådande normer och värderingar vårt samhälle vilar på. I skollagen (SFS 2010:800) uttrycks det att barn med fysiska, psykiska eller andra särskilda behov ska få det stöd som krävs för sin utveckling. Även i läroplanen finns en genomgående beskrivning om att verksamheten ska anpassas till alla barn oavsett behov och förutsättningar (Skolverket, 2016). Lärarens uppdrag har med tiden förändrats när det gäller kravet på att uppmärksamma elever som är i behov av någon form av stödinsats, antingen genom extra anpassningar eller särskilt stöd. Dessutom ska undervisningen och lärmiljön fungera så att den passar för alla elever. Detta blir inte minst tydligt när man läser i både skollag och läroplaner (Lindqvist & Rodell, 2015). Utifrån det nuvarande forskningsfältet om inkludering och elever i behov av särskilda insatser efterfrågas ny forskning som kartlägger utbildningsmiljö för att göra den mer inkluderande. Det kan även konstateras att lärare är angelägna om mer lättförståelig forskning inom området, med liknande budskap.
|
|---|
