| Summary: | Sedan 1956 har ungefär 100.000 kvinnor och män deltagit i militära internationella insatser, sanktionerade av FN i mer än 60 länder världen över. Intresset för tjänstgöring utomlands är stort och insatserna i dessa områden kommer snarare att öka än att minska. Arbetet i insatsområdena skiljer sig ifrån det civila i Sverige så tillvida att hotbilden är ständigt närvarande, man är långt hemifrån, möjligheten till kontakt med anhöriga är liten, samt att sjukvårdspersonalen lever tillsammans med dem de är rekryterade att omhänderta. Att under rådande omständigheter som omhänderta en skadad kollega som de har en relation till, ställer stora krav på sjukvårdspersonalens professionalism och det är både psykiskt och fysiskt påfrestande. Det är bakgrunden till författarnas intresse kring frågan hur man som sjukvårdspersonal upplever det att vårda en kollega. Syftet med studien är att beskriva upplevelsen av att vårda en kollega i ett militärt insatsområde. För att undersöka detta fenomen gjordes en kvalitativ forskningsintervju, där sju personer intervjuades som alla hade erfarenhet av att vårda en skadad kollega i ett militärt insatsområde någonstans i världen. Fem kategorier identifierades: Att hantera händelsen, Lättnad, Utsatthet, Frustration/Maktlöshet samt Att växa som människa och vårdare. Flera av kategorierna genomsyras av att sjukvårdspersonalen upplevde en otillräcklighet, att inte ha gjort tillräckligt för den skadade kollegan. Otillräckligheten hade sin grund i allt från rådande omständigheter till avsaknaden av resurser. === Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård
|
|---|
