| Summary: | Studien har, utifrån en kvalitativ metod med halvstrukturerade intervjuer, undersökt historielärares förutsättningar, mål och strategier gällande undervisning anpassat till ett globaliserat samhälle. Undersökningens utgångspunkt tas i de analytiska begreppen interkulturalitet, interkulturell pedagogik och lärande. Studiens material utgörs av sex historielärare och deras utsagor. Resultatet visar att begreppet interkulturalitet är stort och svårdefinierat. Historielärare upplever att lärarutbildningen och läroplaner proklamerar för att en interkulturell undervisning ska erhållas, dock inte hur det ska göras. Digitala läromedel, jämfört med fysiska läroböcker, upplevs mer anpassade till en globaliserad värld och en mångfald av utmaningar framkommer gällande det interkulturella uppdraget. Slutsatsen är att det saknas en gemensam referensram angående begreppet interkulturalitet. Det går inte att förlita sig på att historielärare överlag är medvetna om ett interkulturellt uppdrag, även om undersökningens historielärare visar sig vara det. Historielärare får varierade förutsättningar för att hantera heterogena klassrumsmiljöer och intervjuerna visar att förutsättningar, vad gäller tillvägagångssätt med en interkulturell undervisning, inte kommer från lärarutbildningen, läroplaner, läroböcker eller den egna skolan. Det är snarare historielärares livserfarenhet och övergripande förståelse av historieämnet som avgör om undervisningen blir interkulturell. Om skolan ska kunna påstås vara likvärdig så bör det svenska utbildningssystemet göra mer för att förbereda blivande lärare till en heterogen lärandemiljö.
|
|---|
