| Summary: | I denna artikel diskuteras begreppen ytinlärning och djupinlärning. Artikeln syftar till en kritisk granskning av hur dessa två begrepp präglar olika sätt att tala om lärande, främst i en samtida, praktiskt orienterad högskolepedagogisk kontext. I artikeln argumenterar jag för att begreppsparet genom att kontrastera yta mot djup har en inneboende normativ potential, varigenom vissa sätt att lära implicit värderas som bättre än andra. I takt med att begreppsanvändningen har avlägsnats alltmer från den ursprungliga forskningskontext där de myntades, har den normativa potentialen gradvis kommit att realiseras. Detta har skett inte minst genom att begreppen har förbundits med andra, tydligt värderande termer, vilket har tenderat att förstärka det normativa draget hos begreppen. Detta beläggs och diskuteras i artikeln utifrån ett antal exempel från en nutida svensk högskolepedagogisk diskurs. Artikelns bärande idé är att det är nödvändigt med en kritisk reflektion, inte bara kring vad vi säger om lärande, utan också kring hur vi säger det.
|
|---|
