| Summary: | I artikeln undersöks Poet Voice, en framträdande praktik för uppläsning av samtida poesi, utifrån tre svenska företrädare: Ida Börjel, Athena Farrokhzad och Jenny Wrangborg. Beskrivningen utgår från några av de prosodiska mått, gällande grundtonsfrekvensen (tonhöjd), som utvecklats av MacArthur, Zellou & Miller (2018). Detta kompletteras av ytterligare mätningar och iakttagelser, och de karakteristiska dragen för Poet Voice hos de tre poeterna förstås som ett led i en tradition; dess snäva tonala omfång och de jämna och reglerade frasenheterna och pauserna står i konflikt med konventionell prosodi, och motsvarar dels spänningen mellan meter och talrytm i bunden vers, dels konflikten mellan visuell versradsindelning och syntax i modernismens fria vers. Poet Voice gör visserligen den upplästa texten mindre konventionellt uttrycksfull, men förstådd på det här sättet kan Poet Voice-dragen genom ikonicitet ge annan mening på ett för poesin specifikt sätt. Poet Voice innebär också att vissa för skriften utmärkande drag kan representeras vid uppläsning.
|
|---|
